Daglig sådan. Men inte många vet.
Och inte många förstår. Nästan inga.

Att försöka tampas med känslan varje dag är inte lätt. Försöka sudda ut klumpen i magen och slå bort huvudvärken.

Speciellt nu när jag är ensam hemma i två veckor utan min älskade, som är tålmodig nog att stå ut med mig, så är ångesten värre än vanligt.

Men inte många förstår. Kanske bara de som vet hur det är att leva med det som verkligen fattar vad det innebär.

Jag pratar aldrig om min ångest, när jag verkligen mår dåligt. Säger bara "mår inte så bra idag, behöver lite sällskap" och så inget mer med det.
Många säger säkert "men hörru, ändra på ditt liv då!"

Vad dessa människor inte tänker på är att jag levt med ångest i flera år, nästan hela mitt liv. Och livet ändras oftast (förhoppningsvis) ganska mycket på 10 år, speciellt för en nuvarande 20-åring.

Men jag är glad, inte alls så jag menar. Jag går med en ångest varje dag, dyker upp ibland. Men vissa människor tror att man är LEDSEN HELA TIDEN vilket jag inte är. Men ångesten finns ändå där om ni förstår.. Äsch, svårt att förklara.
Vissa tror verkligen att "det är bara att rycka upp sig!" Eller "bara att bita ihop!"

Nej. Så lätt är det icke.

Vill bara få min läkarbedömning så att jag kan få reda på om det är något med mig som gör mig på detta viset.
Kan bli tvungen att börja knapra piller kanske? Mah. Får se.

Nu ska jag sova. Har en lång dag imorgon.

Puss

(Glad mysbild på mig och Tetris<3)