Nå, låt oss nu diskutera. Jag tänker nu skriva en text om något som fått Sveriges befolkning att hett börja diskutera könsroller och huruvida vi anser oss som.

Uttrycket "Hen".

Min åsikt gällande detta spännande uttryck är att det är bra, av två anledningar;
1. Människor som ej anser sig som något av könen kan använda just Hen för att identifiera sig som sitt egna "kön", eller hur man nu ska säga.
2. Kryptiska texter. Om man inte vill plöja en människas identitet så kan man också välja att använda Hen, om man inte vill nämna något specifikt kön. Superbra!

Dock förstår jag inte idén med att alla ska börja benämna sig med Hen, om folk fortfarande trivs med sin egna könsidentitet.
Många säger att "Han" och "Hon" är påtvingade termer, men vad blir inte "Hen" om folk blir tvungna att använda detta?
Jag ser mig själv som en "Hon", då jag ser mig själv som kvinna och det är det uttrycket jag är mest bekväm med.

Vi kan vara jämlikar även fast vi använder olika termer för könen.
Och det är min åsikt om uttrycket "Hen".

Det är nu dags för mig att ändra mina matvanor, och börja motionera mer.
Jag ska dra ner på sockret radikalt till en gång i veckan, detta gäller även läsk.
Ska även sluta med alkohol och inte feströka, funderar på att inte följa med klasskamraterna ut när de ska röka, då passiv rökning också är farligt. Både rökning och alkohol gör att huden åldras snabbare och jag vill behålla min unga hy länge. Ska även sluta sola och börja ta D-vitamin istället. Både för hälsans skull och för utseendets skull. Jag vill bli blek, då jag tycker det är så himla vackert med vit hy.

Stress är också något jag ska försöka bli av med. Planera mina veckor, dagar då jag ska plugga, träna och handla mat osv.

Nu är det slut med latheten och sötsuget. Jag skulle lätt kunna ersätta godis med frukt och grönt, så himla mycket godare egentligen. Och mycket bättre för hälsan!

För mig spelar insidan mer roll än utsidan just nu, men utsidan har även en stor roll i det hela.
Jag vill bli smal och slank, men samtidigt må bra och vara pigg och glad!

 

ska börja med joggingrundor i Vessige, och även i skolans gym.
Jag ska klara det den här gången! Jag SKA. Jag får verkligen inte ge upp igen.

 

Det är så himla viktigt att ta hand om sig själv, både sitt yttre och inre. Mår du bra på insidan, så kommer det även speglas på utsidan.

 

Puss <3

Sofia

Är något jag ibland kan lida av.
Speciellt under tider som nu, då humöret inte är på topp, såväl som självkänslan och självförtroendet.
Har ingen lust att träffa massa folk och festa, utan att göra som jag gjorde idag; Vara ute och gå och bara snacka. Fan vad mysigt det var.
Mycket saker kan leda till panikångestattacker och djup depression. Även småsaker, som en sak som någon säger, kan för mig tolkas att denne icke bryr sig, eller är intresserad av vad jag har att säga. Det är jobbigt, och jag önskar att jag vore annorlunda på det viset. Jag är även otroligt rädd för att bli idiotförklarad. När folk antyder att jag är korkad/dum, så får jag en stor klump i magen och jag känner för att börja gråta. Varför? dumförklarad i småstadiet, mellanstadiet och högstadiet.
Mina extrema kroppskomplex och dåliga självkänsla? Press från förälder och även hur syskon betett sig i min omgivning.
Saker som "ser jag tjock ut i den här?" och "fan vad fet och ful hon är" kan påverka en litet barn starkt.
Att jag även har en syster som tidigare varit överviktig, men som nu gått ned i vikt och blivit hälsosam(vilket är sjukt bra gjort. Heja!) och som min förälder har använt som ett argument för att jag ska börja träna eller inte ta den där extra kakan.
Besattheten för vikt och utseende är alltför stor i min familj. Och behovet att idiotförklara folk som inte är korkade eller dumma är alltför stort i vårt samhälle.

Min dåliga självkänsla har även gått ut över mitt förhållande, vilket jag absolut inte vill, egentligen. Men så säger man de där dumma sakerna för att få bekräftelsen från den man älskar. Man råkar antyda att denne inte bryr sig, att man inte känner sig tillräcklig.. Men saken är den att den enda man inte känner sig tillräcklig för är egentligen sig själv. Jag behöver lära att älska mig själv innan jag kan känna mig fullt ut lycklig i ett förhållande.
Jag är lycklig i detta förhållandet, men hatet mot mig själv påverkar detta såpass mycket att lyckan sänks.
Dålig självkänsla gör att jag överanalyserar allt. Vill gå in i folks tankar och se hur de tänker och varför de gör som de gör. Speciellt i Victors huvud. Vill se vad han tänker, och vad han tycker om mig EGENTLIGEN, vilket förmodligen inte är mer än det han säger till mig. Men jag överanalyserar. Tänker att jag inte är fin nog för honom, att jag inte är den han vill ha egentligen, utan att han bara är fast med mig för att han tycker synd om mig/är bekväm/whatever. Det är saker jag upplevt i mitt förflutna som gjort mig till den jag är idag. Somliga saker är bra, andra dåliga.
När vi ändå ska prata om överanalysering så analyserar jag även andra kvinnors kroppar. Både av beundran och avund. Jag blir avundsjuk och svartsjuk, dels för att jag inte har den kroppen och dels för att jag tror(den elaka rösten i mitt huvud) att Victor skulle föredra den kroppen istället för min.
Det påverkar även sexlivet ibland. Jag kan ibland känna äckel över min kropp och har ofta svårt att slappna av ordentligt, vilket har lett till färre orgasmer. Vilket inte är särskilt kul. Alls. Dock har vi ett fantastiskt sexliv, men ibland står som sagt självkänslan i vägen och säger NOPE NOPE NOPE!

Problemen jag har med mig själv ligger väldigt, väldigt, väldigt djupt.
Det är jobbigt att skriva detta, men behöver verkligen få det ur mig. Jag behöver skriva av mig och få folk att faktiskt förstå att jag kanske inte riktigt är den jag visar utåt, för er. Jag har en mörk sida, jag också, och jag vill att folk ska förstå om jag inte kommer till skolan nån dag, eller några dagar, så kan det mycket väl vara pga någon av dessa saker jag skrivit om.
Jag behöver inte och vill inte ha massa skit från folk som tror att jag bara är lat. Detta är inte sant.
Ångest kan nå vissa människor lättare än den kan nå andra, och jag råkar vara en av de människor som ångesten kan grabba tag i när som helst.

och nej, jag hatar inte mitt liv. Jag älskar det och jag älskar mina vänner, familj och min pojkvän otroligt mycket. Jag vill bara att ni ska veta att jag är i en process att lära mig att älska mig själv.

Känner att detta blir lite väl långt, så jag bör väl avsluta här.
ha en fin kväll!