Det var en gång en flicka. Vi kallar henne Moa(bara för att det är typ mitt favoritnamn någonsin).
Moa är 13 år gammal. Hon är blyg, försöker passa in och har komplex. Hon är som många tonårstjejer.
Hon går hem från skolan, frågar vad hon ska göra för att få fler vänner.
"Våga mer! bli social! Var dig själv! Stick ut foten!" Ni vet, de där klyschorna.

Cirka fem-sex år senare träffar hon en snubbe. Han lockar fram något i Moa. Hon lär sig säga emot, att inte vara alla till lags. Det startar något, hon rör om i grytan. Plötsligt säger familjen "VADAN DETTA?! HON HAR FÖRÄNDRATS! MOA VAD HAR HÄNT MED DIG? DU SOM VAR SÅ SNÄLL OCH BLYG INNAN"

Moa står uppgivet och fattar inte. 

Nu är Moa snart 22 år gammal. Och hon säger "Fuck you" till de som säger att hon förändrats till något negativt, för nu försöker hon åtminstine inte vara alla andra till lags. 

Moa är en egen individ nu.

Vi alla har varit med om dem. Återfallen, misstag som upprepas om och om igen.

Jag var arg i flera år. Så fort ett misstag upprepades konfronterade jag genom ilska, utskällningar och sen rymde jag.

Idag är jag annorlunda.

Jag vet inte varför, men det är något i mig som inte kan se en lösning i att skrika längre. Skrika och sen försumma.
Kanske för att jag gjort det i så många år nu att jag är trött på det.

Kanske är det bästa sättet att visa att man bryr sig, att säga hur det sårar och gråta istället för att skrika? Kanske är lösningen att säga "Jag är sjukt arg och besviken på dig. Men jag förstår att det är svårt och att alla gör misstag, ibland flera gånger. Jag finna alltid här dock och stöttar dig. Jag stöttar ditt problem, men inte dina lögner"

Det jag kommit underfund med är att det inte är problemet jag blir arg över. Det är lögnerna, undanhållningen av sanningen. Vet att problemet kan vara(är) anledningen till lögnerna, att skammen ligger där och att det är därför lögnen uppstår, därför man inte säger något. Man skäms att alla ska se en som mindre vetande och som bara ett problem. Man är inte längre en individ. Man är en av dem. En av de där. Man vill vara normal, funka som alla andra. Men på grund av problemet ser man sig omkring, känner sig aldrig trygg, alla kollar snett.
Ser på en och tänker: "Kolla henne. Hennes problem gör henne till en dålig och patetisk människa" Kollar och dömer.

 

Nej. Jag pratar inte om mig själv. Jag pratar om något som betyder så mycket mer än så. Som jag tyvärr inte kan nämna här.

 

Några ord till.. den som vill ta till sig det.