Idag blir det en ingående reflektion över kroppen och huruvida vår uppfattning om våra kroppar är.
Jag börjar med denna bilden:
Det tar emot att lägga upp en bild på min kropp, speciellt den på min profil. Men jag känner att det är en bra läxa för mig, att våga visa kroppen, inte skämmas.
Min kropp är långt ifrån vad normen säger är "perfekt". Men den funkar helt perfekt. Har inga större problem med min kropp, förutom utsidan. Det är då allt tar emot. Det är då jag vill svälta mig själv och det är då jag bara vill gömma mig under täcket och aldrig komma ut mer. Fast jag gör det som är lättast; Gömmer mig under kläder som inte direkt visar hur min kropp ser ut.
I ett samhälle som vårt så ligger det en jävla stor press på både kvinnor och män, men pressen är helt annorlunda när det gäller kvinnor. Vi får alltid i tidningar se "Så här ser kändisarnas kroppar ut!" "Denna kändisen har gått upp så här mycket!" "Har (namn) ätstörningar?"
Som om våra kroppar liksom inte duger. Det är liksom mer accepterat att killar är ofräscha, tjocka och "fula" än om en kvinna är det. Och om en kvinna skulle vara stor/tjock, så måste hon göra narr av sin storlek. Hon kan inte bara vara liksom. Eller ifall en kvinna bara skulle skita i sitt utseende, då är det inte heller accepterat. Vi har fått det inbankat i oss att vara troféer. Vi måste vara vackra, snygga och sexiga framför andra. För annars är vi inga kvinnor.
Missförstå mig inte nu. Jag kan förstå ifall man vill rådge om en hälsosam livsstil där man TAR HAND om sin kropp. Får kroppen att må bra och gör saker som man i själen ärligt mår bra av.
Tillbaks till vikten. Jag har sedan jag var liten, under hela min uppväxt, fokuserat på kroppen. Jag är för tjock, jag får inte ta en extra kaka, för då blir jag tjock, systrar som frågar ifall de ser tjocka ut i de där jeansen, mamma som pratar om att jag börjar bli tjock och tror inte att jag hör och för att inte nämna all mediamatning om att man inte duger som man är... Nästan allt har cirkulerat runt vikt och utseende under min uppväxt. Nu är jag fan trött på skiten. Mitt mål är att acceptera min kropp innan jag börjar träna. Att acceptera hur jag ser ut först, så jag inte slutar med träningen för att "det tar för lång tid" och "det händer ju inget!". Att hata sin kropp på vägen är inte lösningen. Att acceptera kroppen och se fram emot dess förändringar är det.
Jag är så jävla trött på mitt självhat. Jag är så helvetes jävla trött det. Se mig i spegeln och se en potatissäck.
Vet ni att när jag tar bilder på mitt ansikte så försöker jag ta det i en vinkel så att jag ser smalare ut?
Såpass förstörd är jag. Och många andra tjejer i världen.
Jag vill bara få ut skiten om att bli smal ur mitt huvud. Det känns så onödigt att vara det enda man fokuserar på. Jag vill bli frisk, få en stark kropp och på vägen lära mig att älska mig själv. Börja äta hälsosamt.
Nu ska jag äta middag.
Ha en bra dag!
